Igår kväll var jag på jentekveld. Vi är ett gäng tjejer som ses en gång i månaden, äter god mat och har en gästföreläsare. Det kan vara allt från träning och trädgårdsskötsel till personlig utveckling, film eller bokföredrag. Det är otroligt trevligt varje gång och kvällar jag sätter stor pris på. Så slog det mig igår när jag gick tillbaka till bilen med Lillebror i bilsätet i ena handen att "Oj, så vuxen jag är." Av och till när vi sitter rundt middagsbordet känns det som om någon ska avbryta och säga "Tack för insatsen, vi ringer om du får rollen." Förstår ni vad jag menar? Sitter och sitter vid bordet förresten, man studsar ju upp och ner hela tiden, torkar kladd, hämtar grejer i skåpen, förmanar och rosar.
Av och till är man så sliten att man bara vill grina, men man biter ihop och förklarar för femtioelfte gången för ungarna att det är inte lov att rita på väggarna eller droppa leksaker där man står och går.
Men så är det ju det här som är livet. Och nu när jag sitter här och skriver så hör jag Lillebror i lekhagen bredvid mig. Han har hunnit bli över tre månader, utvecklas, pluddrar, skrattar och det är så självklart att han är här.
Det att ha en bebis i hus är en stadig tidpåminnare. Antingen påminns man om hur fort tiden går eller bristen på tid. Hur 17 vi ska få tiden att räcka till när jag ska börja jobba igen, det vet inte jag? Vem ska då tvätta och handla på dagtid eller förbereda middagen så ungarna får mat före kl 18? Men det ska gå något vis. Det gör ju det. Och jag ska njuta av varje sekund av mitt vardagsliga familjeliv, så länge jag får behålla rollen!
Emma