-Titta mamma en blå blomst! utbrast Lilleman förtjust. Jag såg och gladde mig med honom. Men så såg jag hans lilla finger som tappat en nagel för att jag råkade klämma det i bildörren. Stackars stackars... Snacka om dåligt samvete. Han har sådan otur. Ikväll trillade han ner från en soffa och slog ett stort hål i bakhuvudet. Så vi var tvungna att sticka till Legevakten och där klistrade de ihop hålet, en cm brett och ett par-tre cm långt, genom att dra hans hår omlott över såret och klistra fast det i hårbotten. Sedan växer det ut och man klipper bort tufsen. Tur han har lite kalufs tänkte jag, annars hade de varit tvugna att sy. Uff, det vänder sig i magen på en mamma när blodet forsar och barnet gråter otröstligt.
När storebror kom hem från sjukstugan stod Lillemor på trappen och gav honom en stooor kram. De är som regel så snälla mot varandra.
Tidigare idag fann hon också blå blommor och hjälpte mig att plantera det hon menade var - jordgubbar.
Men idag var det inte jordgubbarna som stod på tur, så långt kom vi inte. Potatisen kom på plats, tack var en stor insats från min älskade mamma. Som bet ihop och gjorde som jag ville, trots mina stränga direktiv. Lustigt hur tjurig man kan bli på sin mamma, fast hon bara är snäll och hjälper till.
Barnen tyckte det här var lagom planteringsavstånd, häll ut och färdig med det. "Enkelt og greit"
Så när vi ändrade lite på planteringen tyckte Lilleman inte det var skoj längre och satte sig ner i stilla protest. Odlingsprojektet går iallafall framåt som ni ser. Slow gardening var temat för året alltså...
Sist men inte minst vill jag säga så skojigt det är att så många nya har hittat hit, för det gör att jag i min tur har hittat till nya spännande bloggar. Så fort ting lugnat ner sig ska jag runt till er allihop!